Publicerad av Högsta domstolen Mål: ÖÖ Frågan i båda målen gällde Arbetsdomstolens rättstillämpning avseende lönefordringar i en företagsrekonstruktion enligt års lag om företagsrekonstruktion. Högsta domstolen har funnit att Arbetsdomstolen i domarna påtagligt avvikit från det rättsläge som gäller och att en sådan rättstillämpning riskerar att leda till långtgående konsekvenser för hela systemet avseende företagsrekonstruktion, konkurs och lönegaranti. Ett företag i glasbranschen beviljades företagsrekonstruktion. Under rekonstruktionsförfarandet sade företaget upp två arbetstagare på grund av arbetsbrist. Arbetstagarna utförde visst arbete i tiden efter uppsägningen och fick ersättning för det av företaget.
Nu har domstolen, för första gången, gjort en bedömning av sakliga skäl genom två nya avgöranden — AD nr 75 och AD nr I det första fallet bedöms sakliga skäl inom ramen för Huvudavtalet om trygghet, omställning och anställningsskydd, medan prövningen i det andra fallet uteslutande vilar på anställningsskyddslagen. AD nr 75 — Uppsägning på grund av arbetsvägran En telefonförsäljare lyckades inte uppnå sin månatliga försäljningsbudget under drygt ett års tid. Enligt anställningsavtalet krävdes minst uppringningsförsök per dag om det behövdes för att klara budgeten. Trots anvisningar om hur arbetet skulle utföras och två skriftliga varningar från bolaget, fortsatte försäljaren att underprestera, och blev senare uppsagd med hänvisning till arbetsvägran och bristande arbetsprestation. Frågan för domstolens prövning var om det fanns sakliga skäl för uppsägningen. Enligt det nya huvudavtalet gäller som utgångspunkt att arbetsvägran utgör sakliga skäl om arbetstagaren mottagit en varning om att anställningen är i fara och fått skälig betänketid att efterkomma arbetsgivarens instruktioner.